I'm just 2000 miles away
Jag förstår inte på mig själv, hur jag orkar leva med denna ständiga oro hela tiden. Varför kan jag inte bara släppa dig och gå vidare? Nej, utan jag ska stå kvar här och trampa så att hålen i backen blir bara djupare och djupare så det blir ännu svårare att ta mig vidare. Jag förstår inte, för du är den enda personen som kan ta upp hela min tankekraft. All min energi som jag har på morgonen kan gå åt till att bara gå runt och tänka på dig, vad du gör, vad du tänker på, om du någonsin tänker på mig, när du ska höra av dig, precis allt kretsar omkring dig. Är det meningen att det ska vara så? Är det såhär det är att vara kär?
Kommentarer
Trackback